Spansk vinskola del 2

fortsättning på den spanska vinskolan

Spanska blå druvor

I Spanien finns en närmast oändlig mängd blå druvor som det görs vin på. Men det är bara ett fåtal som är kända. Hur smakar dessa? Finns det något gemensamt spanskt för dessa? Vad passar dessa druvor till? Ungefär så kan man börja när man sätter ihop en provning. Inte för svårt, krystat, utan snarare ska provningen stilla ens nyfikenhet, för denna gång.

Ta en flaska Monastrell från Jumilla, en Graciano från Rioja, en Bobal från Valencia och slutligen en Mencía från Bierzo. Det är inte säkert att alla dessa druvor finns representerade för stunden, men det går att hitta med lite iver och energi (inte minst i Systembolagets beställningsprislista). Servera i turodning: Mencía, Bobal, Monastrell och slutligen Graciano.

Här kommer ni att upptäcka att fyra tämligen okända druvor, alla inhemska spanska, definitivt kan stå på egna ben, det vill säga, inte behövs förstärkas, förfinas av andra druvor. Sedan att många vinproducenter gärna gör det har att göra med att de vill göra en viss typ av vin. Upplev lite olika traditioner, läs på om traktens mat, se till klimatologiska förutsättningar, då är det lättare att se spännvidden.

Vita spanska viner

När vi tänker på vin från Spanien, tänker vi rött. Men faktum är att nästan hälften av all vinproduktion är vitt vin. Och de vita vinerna från Spanien vinner allt större internationell genomslagskraft.

Prova ett vin på druvan Alabariño från Rías Baixas, ett Xarel.lo från Penedès, ett Verdejo från Rueda och slutligen ett Viura från Rioja. Här kommer en oerhörd mångfald att träda fram, allt från friska, lätta viner till ekfatslagrade, lite fylligare varianter. Maten i dessa olika distrikt skiljer sig rejält och när man provar viner kan man alltid få en vägledning till var någonstans dessa viner produceras om man samtidigt funderar på det regionala köket. I Galicien är det skaldjur som gäller, i Penedès skaldjur och fisk, i Rueda grönsaker, nöt och vilt, i Rioja fisk med kraftigare karaktär, gärna tillagade i ugn med kryddning.

Vill man ha in en riktig dark horse i sammanhanget går det bra med en fino, det knastertorra, vita vinet från Sherry-distriktet i sydvästra Spanien.

Tempranillo i dess olika former

Kärt barn har många namn. Denna spanska druva par excellence har ett otal synonymer som samtidigt delvis gör gällande att det inte handlar om samma druva. Men genom DNA-analys ser man hur som helst oerhörda likheter mellan varianterna. Och vid en provning märker man att det finns likheter.

Men sedan kanske två decennier experimenteras det friskt med denna kvalitetsdruva. I Rioja är vi vana att dricka den tillsammans med lite Graciano, Garnacha och kanske Mazuelo. I många andra delar av landet, den odlas nästan i hela Vinspanien, står den för sig självt. Återigen har detta inget med kvalitet att göra, utan vilket slags vin man vill göra. Det kan också tilläggas att i Rioja görs det nu alltfler endruvsviner på denna druva.

Inhandla fyra olika Tempranillo-viner: ett Cencibel från La Mancha, ett Tinto Fino från Ribera del Duero, ett Tinta de Toro från Toro och slutligen ett Tempranillo från Rioja. Märkbart kommer att vara att vinet från La Mancha är lite enklare i sin karaktär med tydlig ekfatston (vanilj). Från Rioja kommer det att ha inslag av ek, med mörk färg och en del frukt i kombination med viss strävhet. Från Ribera del Duero och Toro kommer vinerna att domineras av frukt, strävhet och en mer modern attityd. Om man nu ska tala i generella termer. Servera/prova därför lämpligast i följande ordning: Cencibel, Tempranillo, Tinto Fino, Tinta de Toro.

Men, som alltid, och det gäller vid samtliga tre provningstillfällen: det viktigaste är inte vad andra tycker, utan vad du själv tycker.

Posted in: vin